miniteam

Åh. Senaste veckan har jag börjat inse vilken fruktansvärt dålig mamma jag är. Jag kanske borde lägga till stundtals, men det vore alldeles för olikt mig att ge mig själv en sådan komplimang. Förhoppningsvis skulle Klara kunna inflika med det, men det är ju bara en innerlig önskan från min sida att det bara är stundtals som jag helt och hållet saknar den moderliga instinkten.
Hur som. Jag tänkte lista upp det hela. Får hoppas att ingen från socialen läser det och att moster och kusse kanske inte kan bortse från vårt blodsband.

1. Cyklar till dagis en solig, men ack så kylig, morgon. Eftersom jag bara tittar ut ser det ganska varmt och skönt ut.
Kmr ut och inser att nej, det är nog under 10 sträcket iaf. Men jag cyklar och inte helt oväntat ropar Klara från sin stol att det blåser och att hon blir kall. Hennes jacka ligger i korgen och inte helt oväntat fortsätter jag att cykla med tanken om att det faktiskt bara är några minuter till innan hon får komma in i värmen. (Ja, jag var fullt påpälsad).

2. Frågar Klara vad hon vill ha på sig. "Klänning" svarar hon och istället för att vara en sann och praktisk mamma tar jag på henne vita strumpelaser (väldigt fina, ni vet såna stickade med lite mönster i) och en fin fin klänning hon fått av farmor. "Ja, mamma får skylla sig själv.. " är dagisfrökens kommentar. Men att de blir skitiga är inte det värsta (jag gick faktiskt in och tog på henne galonisar sen...). Det värsta är nog att strumpbyxorna saknar halkpluttar och Klara saknar inneskor = flashback från när jag halkade och slog ut framtänderna. Till mitt försvar påpekar jag detta för Klara och säger att hon får springa försiktigt för det är lätt att hon halkar.

3. Kaffe. Åh. Det går ju bara inte att vara utan det en hel dag i skolan eller ens de två timmar vi faktiskt brukar vistas på universitetet. Det resulterar i att det blir en hel del utgifter på bara kaffe. Jaha, men hur mycket kan det kosta då tänker ni. Kanske inte så mycket. Sisådär 12 svenska riksdaler. Fine. Det är inte så blodigt. Men dessvärre har flertalet av alla ställen på skolan infört att man inte tar kort under en viss summa, typ 30 spänn eller nått. Och eftersom jag saknar karaktär när det gäller sånt köper jag hellre mer eller också så försöker jag ha med mig kontanter. Men så var det ju det här med kontanter. Hur ofta har man det nuförtiden då. Sällan. Mycket sällan. Så häromdagen när kontanterna tagit slut och jag dessutom hade med mig matlåda och därför inte riktigt kan motivera att köpa en smörgås/sallad/chokladbit/nötter etc etc för att runda upp gjorde jag något hemskt. Först kan jag, till mitt försvar, tillägga att jag åtminstone övervägde att ta ut en hundring. Men det kändes liksom lite onödigt det med. Så jag gjorde det.. Jag tog 12 spänn ur Klaras spargris.

Usch. Nåväl, på den här veckan har jag nog inte gjort mycket värre saker än så. Tidigare har jag säkert felat och syndat hundra gånger. Men det var som att alla moderliga misstag, eller omoderliga misstag kanske man ska säga, kom så tätt och med så stora felsteg att jag helt enkelt inte kunde bortse från att analysera det hela en aning.



Måtte hon bli någorlunda redig. Älskade barn.