Det här är en sån därn typisk sak som man inte ska skriva om på en blogg. Så jag får vara tacksam att läsarantalet är så lågt som det är.. =/=) Hur som. Jag kanske måste. Antagligen kommer jag ångra mig om några veckor, eller kanske (förhoppningsvis) till och med några dagar.
Att allt kan förändras så snabbt är helt sjukt. När jag klädde på mig i onsdags morse var jag defintivt på topp, hade tänkt mig en mysig dag med Klara och hennes farmor och farfar stekandes vid en vattenansamling någonstans. Men det tog cirkus 1,5 timme från det att jag gick upp tills dess att någon säger "det här ser inte riktigt normalt ut.... det finns inga hjärtslag och fostret är alldeles för litet. bla bla bla bla bla......bla bla bla.... "
Det är vad jag kallar slap in the face.
Känslan av att ha haft en mage och en byst som har växt så pass att garderoben behövts förnyas och att ändå få höra att det inte finns något som växer, något som slutade växa för flera veckor sen. Uss. Även om det bara har gått två dagar är detta by far det värsta jag någonsin varit med om. Uss. Fy. Blä. Jag hade tänkt mig en bebis i februari. Jag hade tänkt mig ganska mycket. Skit.
Att behöva ta de där sketans tabletterna kändes som ytterligare ett slag i ansiktet. Helt plötsligt kändes det som allt ansvar låg i mina händer. Det var ju jag som tog dem. Det hade ju inte spelat någon roll, jag fattar det. Jag hade lika gärna kunnat vänta. Men ändå, vänta på vadå... en blödning som hade kommit på jobbet kändes inte så lockande.
Klara är finast. Helt klart. Man kan ju ångra såhär i efterhand att man berättade det för henne. Då hade hon inte behövt undra så mycket nu. Kanske borde vi ha väntat, men jag hade aldrig kunnat ana att det inte skulle gå. Emil förklarade för henne igår, efter att hon undrat och frågat en massa, att doktorn tagit bort bebisen för att den inte mådde bra. Finaste Klara säger då "men mamma....det kommer snart en ny och frisk bebis". Aj mitt hjärta kan jag säg.
På tal om att berätta. Det var nästan det jobbigaste när allt hade landat så smått, att inse att shit vi har verkligen berättat det för alla nära och kära. Ett mass-sms senare inser man att fy vad skönt och ha så fina vänner och så fin släkt. Ni är bäst. Bäst. Bäst. Bäst. Tack o tack o tack o tack.
Ångesten blev istället att alldeles för många tvingades dela sorgen.
Stundtals känns det som jag överdriver. Det var ju inte en bebis, det hade antagligen inte ens blivit ett foster. Med tanke på att det räckte med lite mensvärk och några natt-bindor hade det antagligen stannat vid ett embryo. Men för mig var det verkligen någon. Någon som jag skulle få mysa med till våren. Någon som Klara kunde pussa och vara arg på. Någon som Emil kunde få tålamods-utbrott på. Någon som skulle vara en del av vår familj. Men ändå var den verkligen inte mer än någon millimeter stor. Konstig känsla. Jag hoppas att det går över.
