miniteam

Jag skriker. Jag kanske faktiskt måste skrika så högt att mina stämband går av...att jag aldrig kan lära mig att spara innan jag börjar klicka runt. Typiskt.

Jag?Gnällig?Aldrig. Bara gravid.

Jag vill inte vara gnällig, jag vill inte vara gravid, jag vill inte heller vara den enda i min omgivning som bara går hemma. Men nu är fallet så att jag är all of the obove och det kommer att fortsätta vara så tills bebis bestämmer sig för att komma ut. Hoppas att barnmorskan har nåt positivt att säga idag som typ "klart vi ska sätta igång dig nu på stört". I wish.

Igår lekte jag med mangeln, hade dock inte samma positiva upplevelse som Tea. Fick istället hemska minnen från barndomen från när jag var med min mor och manglade i flera, flera, flera, flera, flera timmar. Det blir fint men det tar på tok för lång tid. Inte värt det. Inte alls. Bara traumatiskt.

En stooor bedrift från gårdagen var att jag broderade klart den fina inflyttningspresenten. Åh, så vacker. 

En man som alltid piggar upp mig med sin ljuva stämma och sitt vackra anlete är Bengt Frithiofsson - mannen, myten, legenden. Härliga nyhetsmorgon.

Ikväll blir det kräftskiva. Smarrigt.