miniteam

Idag vaknade jag av ett nöff, ett riktigt, helt äkta grisnöff.. o det kom inte från Emil som många kanske kan tro. Nej, det kom faktiskt från mig. Jag skrämde mig själv så till den milda grad att jag inte kunde somna om. Haha. :)

Missförstå mig rätt, jag längtar faktiskt till september av många anledningar. Slipper kulan på magen, svullna fötter, stickningar i händerna, ont i ljumskarna, ont i ryggen och så småningom kommer jag att kunna köpa vanliga kläder igen men framförallt för att jag får en alldeles egen liten kompis att titta på Astrid Lindgren med.

Det jobbiga är dock att jag inte är som alla andra. Jag kan önska och intala(/inbilla) mig det men det kommer ju inte riktigt att vara så. Jag saknar känslan av att kunna göra vad jag vill, även om jag inte kunnat göra precis Vad jag vill så har jag i alla fall haft möjligheten. So now you know.. 

Men det där var igår, idag är en heeelt ny dag och jag kan berätta att tack vare min älskade så slutade gårdagen faktiskt riktigt bra. Vi tog en lång promenad till nya lägenheten och got a little bit crazy när vi kom hem o utökade vår matsedel med att göra korvstroganoff. Ingen slentrian här inte! ;)

Jag har aldrig haft för avsikt att vara någon som vill höja Emilio till skyarna och säga att jag inte klarar mig utan honom, för det gör jag ju.. det hade varit otroligt tråkigt och jag hade varit jätte ledsen och det hade säkerligen känts som världens undergång men helt ärligt så hade jag ju överlevt. Det jag vill komma fram till är att på senaste har jag ändå börjat fundera, kan det vara så att han är bäst i världen?